Bitterhet

i mitt jobb möter jag dagligen bittra människor. De som är offer. Som ser negativt på det mesta. Funderar ibland varför man blir så där. Och varför jag låter mig påverkas av dem. För det gör jag. De tar min energi, fast jag inte vill. Jag kan till och med börja tvivla på mig själv ibland och det jag känner. Hur kan bitterhet ha en sådan makt? Hur gör man för att värja sig, inte bry sig?

Att vara bitter är riktigt destruktivt. Att vara ledsen eller arg är en helt annan känsla. Men bitterhet. Surgt, kargt, elakt.

Hörde på radion idag att Zlatan var besviken på Parispubliken som inte stöttar utan som buar. Det är också en slags bitterhet, folk som ställer högre krav på andra än sig själv, som inte kan stötta och ge ett erkännande.

Fasansfullt - jag kan inte släppa bilden!

Råkade se en bild på Facebook i dag i en kollegas telefon. Först förstod jag inte vad det var jag såg. Däremot såg jag tusentals gilla-markering för den.

När jag tittade närmare trodde jag inte mina ögon och tårarna kom. Det var en lite bebis på bilden, man såg dens ansikte. Läpparna var uttänjda och helt blå. Anledningen till det visade sig vara en stor manshand som kramade den lilla halsen i ett fruktansvärt  strypgrepp. Närbild på hand och barn. Jag gråter igen när jag ser bilden framför mig i mitt huvud och förstår inte vad det är som händer.

VEM är så sjuk att han gör så här mot ett barn? Vem är så sjuk att han dessutom tar en bild på övervåldet och misshandeln? Vem är så otrolligt sjuk att han också lägger ut bilden på facebook. Och HUR sjuka är de tusentals som ser bilden och klickar på gillar??

Vad är det som händer, jag blir mer och mer rädd för våld, hot och misshandel som hanteras som underhållning - IRL. Inte på film.

Min man sa - det kan vara ej fejkbild. Jag tror inte det och jag undrar om bebisen lever. Även om det skulle vara en väldigt naturtrogen fejkbild så är det ändå ett symtom på en sjukdom som mer och mer verkar drabba oss människor. Nämligen total brist på empati. Det gör mig så rädd.

Konsumentmakt

Lasagne som innehåller hästkött från okänt land serveras till våra barn i skolan och till våra äldre på ålderdomshem. Varför får maten kosta så lite i Sverige - som är ett välfärdsland - så att vi inte har råd att anställa några som kan få chansen att laga mat på plats - i skolan och i ålderdomshemmen med så bra råvaror vi kan få tag i. Vi lägger en stor del av vår lön på bland annat vårt boende. Men maten får inte kosta något. Klart att det blir sämre kvalitet och att bedragare ser chansen att tjäna pengar på att luras.

Sluta köpa färdiglagad mat i skolor och ålderdomshem. Räkna på vad det egentligen skulle kosta om vi minskade arbetslösheten genom att anställa fler kockar och mer personal i köken samt om vi köpte närproducerad mat. Potatis från den lokala odlaren. Kött som vi vet var det kommer ifrån. Lasagne är inte svårt eller dyrt att laga ens om man använder fina råvaror. Så varför gör vi inte det? Vi kan inte skylla på politikerna - vi som komsumenterna måste själva visa att vi har makt - för det har vi. Om vi vill och gitter...

När poletten ramlar ner

det är något visst när man ser ett frö som man sått växer och gror. Både när det gäller riktiga blomfrön men också när det gäller människor. Lite extra är det allt när det gäller människor, som hände idag. Jag höll en utbildning för ett par månader sedan. Idag fick jag bekräftelse på att den hade gått in och att de skulle fortsätta gå vidare med mitt sätt att tänka för att utveckla organisationen vidare. Det har varit och är en driftkraft för mig att se människor växa och utvecklas. Egentligen borde jag nog starta eget och bli personlig coach. För det skulle ge mig verklig energi. Nu får jag småduttar av energi ganska orgegelbundet. Jag vill gå vidare nu. Lämna de som inte vill och satsa på de som vill istället.

Jag ska ta mig en ordenlig funderare på det där. Låta det sjunka in i mitt innersta och mogna där. Kanske blir sen svaret helt givet. Kanske inte, men jag har i alla fall gett den en riktig chans att få verka.

Kärlekens väg

är inte alltid lätt, men den är alltid rätt. Ord som jag hörde idag. De satte igång en massa tankar hos mig. Kärlek - vad är det egentligen? Letar synonymer: tillbedjan, lust, förälskelse, tycke, ömhet. Så många ord - men inget som jag riktigt faller för. Omsorg är ett annat ord. Troligen bättre för mig. Omsorg om en annan varelse.

Vi pratade kärlek på jobbet i förra veckan. Min kollega säger att alla människor kan bli/är bisexuella. Att man inte blir kär i ett kön utan i en människa. Det kan jag hålla med om så länge vi likställer kärlek med exempelvis omsorg. Jag känner stor kärlek för mina bästa vänner. Kärlek för min familj. Den sexuella kärleken är för mig en annan känsla och jag har - hittills - aldrig känt den känslan för någon annan kvinna. Därmed har jag inte sagt att jag är emot kärlek av samma kön. Tvärtom - för mig är det viktigt att människor får vara precis det som de är. Det som jag är emot, av min egen erfarenhet, är att alla är / kan bli bisexuella. Det tror inte jag på. Lika lite som att alla kan bli rödhåriga. På riktigt.

Oavsett vad man tror,  är det spännande att diskutera lite djupare frågor och dyka in i andra människors tankar. Man behöver inte tycka som de, men det är intressant att förstå hur de tänker och varför.

Nu är det snart alla hjärtans dag - butikernas stora dag. De hjälper oss att sprida "kärlek" genom att sälja vykort, nallar, muggar, blommor och allt vi nu kan "behöva" för att tala om för någon att vi älskar dem. Varför inte säga det lite oftare, och mer direkt, än bara den 14 februari varje år;-)